I väntan på Godot dramaten som förändrade teatern

Samuel Becketts I väntan på Godot är en pjäs som fortfarande berör oss djupt. År 1998 röstade Londons Royal National Theatre fram den som århundradets viktigaste engelskspråkiga teaterspel. Dramaten tog upp denna klassiker redan 1966 och gjorde den till sin egen. Det är värt att veta om eftersom pjäsen förändrade hur vi förstår teater helt och hållet.

En pjäs som förändrade allt

Becketts I väntan på Godot dramaten chockade teatervärden när den uruppfördes 1953. Här fanns ingen traditionell handling. Inga intrigor. Ingen upplösning heller. Bara två män på en väg som väntar på någon som aldrig kommer. Kritikerna visste inte vad de skulle göra med det (de blev helt vilsna). Men publiken förstod genast: här hände något revolutionerande. Pjäsen kastade bort allt överflödigt och visade oss något sant om människan. Det gjorde den till det viktigaste teaterspelet på hundra år.

Dramaten 1966 när vi väntade tillsammans

Jackie Söderman regisserade Dramaten-uppsättningen som blev legendarisk. Jan-Olof Strandberg och Ernst-Hugo Järegård spelade huvudrollerna med perfekt timing och naturlighet. Föreställningen var så stark att den spelades 147 gånger mellan 1966 och 1979. Folk kom tillbaka gång på gång. De ville sitta med Vladimir och Estragon igen. De ville höra orden. Det säger något viktigt om pjäsens kraft när samma teaterbesökare återkommer år efter år.

Två män en väg ingen Godot

Pjäsen handlar om nästan ingenting. Vladimir och Estragon står vid en väg. De småpratar. De skäms. De hoppas. De väntar på Godot som ska komma imorgon. Men imorgon kommer aldrig. Dagen upprepas utan slut. Samma ord. Samma gester. Samma tomhet. Och ändå händer något viktigt. Vi ser två människor som försöker göra livet meningsfullt trots allt. De slåss, de skrattar, de är ensamma tillsammans. Det är precis så människor är. Mycket lite händer. Men allt betyder något.

En pjäs man kan tolka på hundra olika sätt

Beckett ger oss inga svar. Vem är Godot egentligen? En gud? En vän? Framtiden? Det spelar ingen roll. Pjäsen fungerar för religiösa människor och ateister. Den talar till politiska fångar och vanliga människor på gatan. Den är om ensamhet. Om hopp. Om att acceptera att livet är absurt. Varje teaterbesökare får välja själv vad I väntan på Godot betyder för dem. Det är därför den fortfarande spelar på teaterscener världen över.