Melinda Kinnaman mitt liv som hund

Melinda Kinnaman blev känd för hela Sverige när hon spelade pojkflickan Saga i Mitt liv som hund (1985). Hon var bara 13 år när Lasse Hallström regisserade henne i denna klassiska film. Det var startskottet på en teaterkarir som skulle göra henne till en av Sveriges mest respekterade scenkonster.

För teaterintresserade är Melinda Kinnaman mitt liv som hund en fascinerande berättelse om hur en barnroll blomstrar in i ett vuxet artistiskt liv. Hennes väg från filmset till Dramaten visar något viktigt: naturligt skådespeleri fungerar inte bara på vita duken. Det kan förändra hur vi spelar teater helt och hållet.

Från barnskådespeler till Dramaten

Efter filmen fortsatte Kinnaman att arbeta inom underhållning. Hon sökte sig till Teaterhögskolan i Stockholm och studerade där från 1991 till 1994. Det var där hon lärde sig teaterns språk på riktigt.

Dramaten blev hennes nya hem. På Sveriges nationalscen spelade hon Julia i en nyskapande Romeo och Julia som blandade klassisk teater med nycirkus. Hon gjorde även sig själv märkbar i Lars Noréns mörka pjäs Ett sorts Hades (vilket inte var lätt, måste sägas). Dessa roller visade att hennes naturliga sätt att spela från filmen hade utvecklats till något mycket djupare och mer komplext.

Vad gör hennes teaterarbete unikt

Melinda Kinnaman är känd för att ta på sig svåra roller. Hon väljer inte enkla pjäser, utan söker sig till saker som utmanar både henne och publiken.

En av hennes mest personliga prestationer var en dramatiserad monolog baserad på Ann Heberleins bok om bipolär sjukdom. Här tog hon på sig en helt ny utmaning: att spela en människa i kris, bara hon själv på scenen. Ingen annan skådespeler att prata med. Bara hennes röst och närhet till publiken.

Det är detta som skiljer hennes arbete åt. Hon bjuder inte på spektakel. Hon bjuder på sanning, helt enkelt. Publiken känner när en skådespeler verkligen bryr sig om det karaktären genomlever. Med Kinnaman märks det varje gång hon är på scen.

Hennes roll i Mitt liv som hund lärade henne något som många skådespelare tar år att förstå: autenticitet är starkare än vilken teknik som helst. På Dramaten fortsätter hon att arbeta med detta. Hon visar att vi behöver teater som berör hjärtat, inte bara örat.