Pjäser av August Strindberg som förändrade teatern

August Strindberg är en av Sveriges största dramatiker. Hans pjäser av August Strindberg spelas fortfarande konstant på svenska teatrar. De handlar om universella konflikter mellan människor makt, kärlek, hat och desperata försök att kontrollera varandra. Det är därför de aldrig blir gamla, helt enkelt.

Klassiker som fortfarande slår känsligt

Fröken Julie från 1888 följer två människor från olika samhällsklasser som möts en natt. Spänningen eskalerar när gränserna mellan dem suddas ut. I Fadren kämpar en militär far och hans fru om makt hemma. Han misstror hennes loyalitet. Hon väntar bara på att han ska göra misstag.

Dödsdansen visar ett äktenskap som är både kärlekshistoria och krig. Paret kan inte leva med eller utan varandra. Ett drömspel är något helt annat en surrealistisk resa genom livet där ingenting är vad det verkar. (Det är faktiskt ganska konstig här med tiden.)

Dessa pjäser lever vidare för att de handlar om makt och könsroller på ett sätt som fortfarande skakar människor. Strindberg skrev om vad vi inte säger högt viljan att vinna, att skada, att älska med våld. Det gjorde honom till något speciellt.

Från Intima Teatern till dagens scener

År 1907 grundade Strindberg Intima Teatern i Stockholm. Det var något helt nytt. Han ville ha små scener med få skådespilaré och enkel scenografi. Fokus låg helt på de personliga konflikterna mellan människor.

Det kallas kammarspel. Ungefär som att lyssna på två människor som gralar i rummet bredvid. Du hör allt. Du kan inte gömma dig.

Den idén påverkade modern teater enormt. Idag använder många teatrar samma koncept mycket text, lite rekvisita, allt om karaktärerna. När du spelar Strindberg behöver du inte mycket. En stol. Ett bord. Två människor som hatar eller älskar varandra. Det räcker.

Scenografin ska inte distrahera. Ljuset, rösten, blickarna där sker dramat. Strindberg visade att teater inte behöver vara spektakulär för att vara kraftfull.

Varför han betyder något för oss idag

Strindberg skrev inte om helt andra människor. Han skrev om oss. Om hur vi manipulerar varandra. Om hur makt och sex blandas. Om att ingen egentligen vet vem den andra personen är eller vem de själva är.

Det är därför teatrar fortsätter att sätta upp hans pjäser Inte för att de är gamla klassiker För att de är desamma idag som för hundra år sedan Mänskorna förändras ju inte direkt.