Så som i en spegel är livet vårt eget

Så som i en spegel är en klassisk film från 1961 av Ingmar Bergman. Nu har den mörka historien om en författare och hans familj på en liten ö blivit till teater. KonstAB:s nya uppsättning på Dramaten är inte en kopia av originalet. Det är något helt annat (faktiskt ganska weird) - punkigt, experimentellt och fragmentariskt. Teaterversionen utmanar dig att själv tolka vad som händer på scenen.

Från film till teater en helt ny tolkning

Bergmans originalfilm utspelar sig under ett enda dygn. En självrättfärdigad konstnär återförenas med sin familj på Fårö. Filmen dyktar ner i psykologiska mörker och existentiell ångest. Teaterversionen tar utgångspunkt från samma historia men tar helt andra vägar istället.

KonstAB fokuserar på konstnärens ego och hur hans konst äter upp allt omkring honom. De använder fragmenterad dramaturgi istället för en sammanhängande berättelse. Scenerna är splittrade, ofta lätt absurda. Publiken förväntas inte bara sitta still och ta in informasjon. Du måste själv fylla luckorna och göra egna tolkningar.

Det handlar mindre om djupa psykologiska konflikter och mer om att ifrågasätta vad konstnärskap egentligen betyder. Teaterversionen är rolig på ett skräpigt sätt, men den kan också kännas ytlig och distanserad om du söker Bergmans mörka filosofi.

Vad du behöver veta innan du går

Förvänta dig inte en traditionell berättelse med början, mitt och slut. Det här är experimentell teater som spelar efter andra regler. Många scener är korta och hoppar mellan olika tankar och idéer.

Det kan hjälpa enormt att ha sett Bergmans film innan, eller i alla fall veta något om den. Du behöver inte ha den i friskt minne men grunderna gör att du lättare följer vad KonstAB gör med materialet.

Kom med ett öppet sinne. Släpp behovet av att förstå allt. Den här typen av teater belönar de som vågar göra egna kopplingar och ställer frågor istället för att bara ta emot svar.

Sök inte efter mening på samma sätt som i traditionell teater. Istället, låt dig själv förvånas. Reflektera över varför vissa scener kanske repeteras (eller om det bara är kaos). Fundera på vad som är ironi och vad som är allvar.

Det här är teater som kräver mer av dig som publik, men det är också det som gör den intressant. Du lämnar föreställningen inte med ett färdigt svar utan med många nya frågor om konst, ego och vad det betyder att faktiskt skapa något.